Norges säkerhet och geopolitikens återkomst

Norges säkerhet och geopolitikens återkomst

12. juni 2017 Artikler, Sikkerhet 0

Om den norska godtrogenheten,
skrevet av Ola Tunander.

Norges geostrategiska placering

På 1980-talet beskrev USAs marinminister John Lehman den ryska Kolahalvön som ”the most valuable piece of real estate on earth”.1 Men han talade inte om priser på egendom i Murmansk. Kolahalvöns värde handlade inte om privatekonomi utan om det faktum att Murmansk och Kola i sin helhet var bas för Sovjets strategiska ubåtar, vars nukleära missiler kunde eliminera USA många gånger om. Dessa ubåtsbaserade missiler hade på 1980-talet en sprängkraft motsvarande 14 000 Hiroshimabomber. Var Typhoonubåt (eller på ryska ”Akula”) hade en sprängkraft på ca 2000 Hiroshimabomber. Det var Norges närhet till dessa ubåtar som bestämde USA:s intresse för Norge. USAs maritima strategi för 1980-talet hade som huvudpunkt: att slå ut Sovjets strategiska ubåtar och basområden på Kola med början redan i krigets första minuter. Detta var kärnan i det amerikanska tänkandet. Men det förutsatte att USA kunde operera från norskt territorium.2 Norges problem handlade inte om att söka förmå USA att flytta över betydande styrkor till Nordnorge. Det skulle ske oberoende av om Norge bad om det eller inte. Norges geografiska placering intill Kolabaserna skulle dra in Norge i ett krig redan från krigets första minut.

Det strategiska tänkandet i USA har förändrats en del sedan dess men inte geografin, och Ryssland nukleära slagkraft eller rättare sagt dess ubåtar med strategiska kärnvapen finns fortfarande väsentligen baserade på Kolahalvön. Denna styrka antas vara Rysslands sista kort. I en konflikt som trappas upp till nukleär nivå antas USA söka eliminera Rysslands landbaserade kärnvapenmissilerna i ett ”första slag” för att undgå förödelse på egen jord, men ryssarna antas då fortfarande ha ubåtsbaserade missiler kvar, som skulle kunna slå ut amerikanska städer och göra ett amerikanskt angrepp meningslöst. Dessa missiler har därför traditionellt beskrivits som Moskvas ”andraslagskapacitet”. Det är detta som John Lehmans ord om Kolahalvön, som ”the most valuable piece of real estate on earth”, syftar till. Gas- och oljefyndigheter i Barentshavet kan naturligtvis vara av intresse. Det kan uppstå en resurskonflikt, men med Jens Stoltenbergs och Dimitrij Medvedevs norsk-ryska avtal från 2010 om en gränslinje i Barents hav är risken för en sådan konflikt reducerad. Avgörande för en potentiell konflikt i Nordområdena är istället Rysslands nukleära kraftsamling på Kolahalvön, men detta är också landets akilleshäl. Genom att föra upp konflikten till Kola, till Rysslands mest sårbara område, menade sig John Lehman kunna lägga press på Moskva.3 Varje allvarlig amerikansk-rysk konflikt i Mellersta Östern, Ukraina o.s.v. kommer omedelbart att fortplanta sig till Nordområdena. Rysslands strategiska ubåtar på Kola fungerar som en åskledare för varje sådan konflikt. Det är något Norge inte kan välja bort. Det är bestämt av geografin: Golfströmmen (det öppna havet), närheten till Ishavet (med dess höga ljudnivå som försvårar ubåtsjakt), och Murmansks närhet till Moskva (som kan säkra kommunikationen med den centrala ledningen). Norge ligger där det ligger, och det väsentliga för Norge är att säkra en avspänning mellan USA och Ryssland inte minst i Nordområdena (som Norge t.ex. har sökt göra genom Thorvald Stoltenbergs Barents Region-initiativ från 1993).4 Detta är vad norsk säkerhetspolitik borde handla om.

Det innebär att USA i ett krisläge, under alla omständigheter, kommer att föra upp attackubåtar och flygstyrkor till Barents hav oberoende av vad Norges regering beslutar. USA:s engagemang för Norge handlar inte främst om Norge; eller om Norges välvilja. Norge behöver inte söka vinna USA:s gunst. Det har varit politikernas oförmåga att inse detta som har legat till grund för norsk säkerhetspolitik under de senaste 25 åren. När USA har bett Norge om att bidra till operationer utanför landets gränser har den norska regeringen ställt upp med det något idealistiska argumentet: ”om vi stödjer USA kommer USA att stödja oss.” När t.ex. president George H.W. Bush ringde statsminister Gro Harlem Brundtland och bad om ett norskt bidrag till det USA-ledda kriget mot Irak 1991 sände hon ett kustvaktsfartyg, Andenes. Norge blev krigförande eller snarare visade flag (Andenes deltog aldrig i krigshandlingarna). Norge bidrog till flera USA-ledda krig i tidigare Jugoslavien, Afghanistan och till dels i Irak, och Norge spelade en central roll för NATO:s bombning av Libyen. Vi levde upp till USA:s ”förväntningar”. Norsk militärmakt har spelat en viktig roll, men konsekvenserna har varit katastrofala – i Afghanistan, Irak och Libyen. Norge har varit delansvarigt för det kaos som vi upplever i dessa länder idag.

Norges äventyr i Afghanistan, Irak och Libyen

Säkerhetspolitik handlar inte väsentligen om vänskap och väntjänster utan om intressen och geografi, och med Norges placering intill Kolabaserna behöver Norge inte krypa för USA. Den norska regeringen skulle kort sagt ha kunnat tackat nej till deltagelse i dessa krig (i Afghanistan, Irak och Libyen), vars väsentliga konsekvenser har varit en produktion av tiotusentals militanta islamister, en flyktingvåg med hundratusentals flyktingar som sköljt över Europa och instabilitet i Nordafrika och i Mellersta Östern för överskådlig framtid. I kampen mot den Moskvavänliga regimen i Kabul från 1979 började CIA och Saudi Arabien beväpna militanta islamister, som senare blev till al-Qaeda.5 Dessa islamister har sedan använts i krigen i tidigare Jugoslavien, Irak, Libyen och Syrien för att byta ut även dessa regimer. I Libyen hade Muammar Gaddafi stoppat människosmugglingen från Benghazi och Misrata som en ”deal” med Italien. Ekonomiska intressen i dessa städer förlorade tiotals eller hundratals miljoner kronor.6 De lyckades mobilisera västliga länder i ett krig mot Gaddafis regim. Libyan Islamic Fighting Group (med band till al-Qaeda) var den enda oppositionsgrupp med militär erfarenhet (från Afghanistan och Irak). Libyens justitieminister Mustafa Abdel Jalil höll i de hemliga kontakterna till USA från 2009. Hans ”liberala” fängelsepolitik friade hundratals islamister, som sedan i 2011 blev till Jalils markstyrkor i kriget mot Gaddafi.7 Efter att Norge m.fl. hade bombat sönder Libyen och eliminerat Gaddafi kunde islamisterna ta över delar av landet, den etniska rensningen tvingade 900 000 libyer, primärt svarta libyer, att fly (10-15 % av befolkningen)8 och människosmugglingen kunde börja igen men nu med större kraft. Samma USA-finansierade libyska befälhavare Mhadi al-Harati, som ledde upproret i Libyen i tandem med NATO:s flygstyrkor kom sedan leda upproret i Aleppo i Syrien med en styrka på 6000 man för att störta Assad. Vapnen för upproret i Syrien kom i hög grad från Libyen.9 Norge har bidragit till skilda krig som har ersatt fungerande samhällens infrastruktur och traditionella band med militant extremism, instabilitet, rasism och flyktingkatastrofer. En e-post till Hillary Clinton tar upp de franska argumenten för att gå till krig i Libyen: Paris ville ha en större del av Libyens oljeproduktion, stärka Frankrikes roll i det franska Afrika och förhindra Gaddafis afrikansk valuta (med en guldreserv på 143 ton), som var ett hot mot franskt inflytande. Ett krig skulle också stärka president Sarkozys ställning i Franrike och de franska militära styrkornas anseende i världen.10 Dessa krig har inte haft något med mänskliga rättigheter att göra.

Många i Norge trodde att det norska engagemanget i de olika krigen handlade om att skydda civila, men detta har i efterhand visat sig vara lögn. I Afghanistan i början av 2002 var al-Qaeda praktiskt taget utraderat och Taliban hade gått tillbaka till det civila livet, men därefter började amerikanerna gripa Taliban-ledare. Många flydde till Pakistan och började mobilisera egna styrkor som vi nu ser resulatatet av. I 2003 hävdade amerikanska ledare att det fanns bevis för biologiska och kemiska vapen i Irak. De presenterades dokument som visade att Saddam Hussein hade sökt köpa uran från Niger, men alt detta var lögn. Dokumenten och vittnesmålen var förfalskade,11 och detsamma gäller för Libyen 2011. Det fanns inget specifikt hot mot civilbefolkningen. I februari 2011 hade det dödats många fler i Egypten än i Libyen, men det var ingen som diskuterade en militär intervention i Egypten. Media och vissa politiker sa att Gadaffi var i färd med att massakrera befolkningen i Benghazi, men detta var lögn. Det var bara 14 tanks och några bepansrade fordon på väg österut (de slogs ut av franskt flyg på krigets första dag). De hade överhuvud taget inte kapacitet att gå in i en upprorisk stad som Benghazi med 650 000 invånare. Gadaffis styrkor hade kunnat stoppa rebellernas framryckning mot de stora oljeinstallationerna i Brega och Ras Lanuf väster om Benghazi, men något hot mot befolkningen var de inte. Och vad är det för rebeller som efter någon vecka efter de första demonstrationerna sätter upp en ny centralbank.12 Varje anfallskrig startas med en stor lögn, och norska myndigheter har trott på dessa lögner, därför att man inte har kunna tänka sig att ens allierade skulle ljuga en rätt upp i ansiktet. Det har funnits en tro på en värdegemenskap, som har varit en illusion.

Låt oss sammanfatta några av de ovanstående punkterna: För det första, USA kommer i händelse av ett europeiskt krig med stor sannolikhet att handla efter egna intressen och inte främst i solidaritet med norrmännen. Norges bidrag till olika krig kan spela en roll för norska styrkors träning, men det har lite att göra med hur USA kommer att handla i ett framtida krig på norsk jord. För det andra, Norge har ett delansvar för krigen och följaktligen ett delansvar för den katastrofala utvecklingen i Nordafrika och Västasien. Dessa krig har i alla avseenden försämrat norsk och europeisk säkerhet med produktion av militanta islamister, massinvandring och instabilitet. Det vi talar om som nya hot är självproducerade. För det tredje kommer USA i ett krigsskede under alla omständigheter att sända styrkor till Nordnorge, eftersom Nordnorge som plattform för USA ger den självklart bästa möjligheten för operationer mot Kolabaserna. Norge behöver inte delta i allehanda koloniala krigsäventyr i tredje världen för att vinna amerikanskt stöd, eller som en pensionerad norsk amiral uttryckte saken: ”hva har vi der å gjøre?”13

Norge och USA: värderingar och säkerhetspolitisk

Problemet för Norge handlar inte främst om att förmå USA att försvara Norge utan om det motsatta, d.v.s. det som Einar Gerhardsen lyfte fram: Norge ska inte bli till en plattform för ett angrepp mot Sovjetunionen (eller nu mot Ryssland). Det handlar om kärnan i norsk ”beroligelse- og basepolitikk” sedan 1949. Norges regering deklarerade ensidigt att man inte skulle ”öppna baser för främmande styrkor, så länge man inte var angripen eller blivit utsatt för hot om angrepp”.14 Men sedan 1980-talet har USA:s plan för ett sådant föregripande angrepp mot Kola varit själva kärnan i amerikanskt strategiskt tänkande. Detta antogs kunna avskräcka Moskva från äventyr (i Europa eller Mellersta Östern). USA eller NATO skulle inte endast hota med en ”vertikal eskalering”, d.v.s. hota med att sätta in mer potenta vapen, m.a.o. kärnvapen, utan också med en geografisk eller ”horisontell eskalering”, d.v.s. med att slå mot Sovjetunionen/Ryssland där denna makt är som mest sårbar: Kolahalvön. Det betyder att USA i ett krisläge skulle gå upp med ubåtar och hangarfartyg till Nordnorge. Hangarfartyg antogs kunna söka radarskugga vid Lofotväggen. Redan i de första fem minuterna av ett krig skulle US Navys attackubåtar börja eliminera Sovjets strategiska missilubåtar på väg ut från Kolabaserna.15 Det är ett delikat äventyr. En ubåt kan inte kommunisera med hemmabasen utan röja sin position. Ryssarna skulle m.a.o. inte veta hur många ubåtar man har kvar när kriget väl har startat. Man skulle inte veta om ”andraslagsförmågan” var reell. Amerikanska analytiker antog att ryssarna därför skulle tvingas ge vika. Marinministern John Lehman berättade att USA var så överlägset ryssarna på 1980-talet att både amerikanska och ryska analytiker räknade med att US Navy kunde eliminera den ryska Nordflottan och Kolabaserna på en vecka.16 ”Vi visste var de sovjetiska ubåtarna var vid var tidpunkt”, sa den amerikanska försvarsministern Caspar Weinberger.17 Min tidigare kollega, tidigare chef för US Naval Intelligence Europe, Robert Bathurst, berättade att han klockan sju var morgon gav amiralen, Chief US Naval Forces Europe, en briefing om var alla sovjetiska övervattensfartyg och ubåtar befann sig.18 Redan från 1970-talet hade USA ett system med hydrofoner som gav dem en tämligen god bild av de sovjetiska ubåtarnas rörelser, och i krigets inledningsskede skulle amerikanska ubåtar, som var långt mer tystgående än de sovjetiska, söka eliminera så många sovjetiska ubåtar som möjligt. Ubåtar skulle gömma sig i norska fjordar, och Norge skulle dras in i konflikten från dag 1.

Den norska ”beroligelsepolitikken” (og ”basepolitikken”) har samman med ”avskrekkelsepolitikken” varit kärnan i norskt säkerhetspolitiskt tänkande. Norden skulle vara ett lågspänningsområde. Den norska politiska ledningen sökte garantera att Norge inte skulle förvandlas till en plattform för ett amerikanskt angrepp mot Ryssland, för att på så vis minska den ryska oron och därmed risken för att Moskva skulle angripa Norge i föregripande syfte. Ett krig i Nordeuropa skulle inte startas från norskt territorium, sa man. Men detta var från 1980-talet amerikansk politik, och det torde ha förutsatt att amerikaner inledde ett falskt ”ryskt angrepp”, om ryssarna inte själva var de beredda att utföra det. På det viset skulle USA kunna legitimera ett ”amerikanskt motangrepp” mot Kola. Detta är det klassiska sättet att legitimera ett angrepp, och i Washington skulle ett amerikanskt angrepp från Nordnorge mot Kola inte uppfattas som ”aggression” utan som ett svar på en ryskt framstöt i t.ex. Ukraina eller i Mellersta Östern. Men i Norge skulle ett sådant amerikanskt angrepp knappast kunna betraktas som legitimt. Vi måste utgå från att USA har sina intressen och att dessa ofta inte sammanfaller med norska intressen.

I Norge finns en föreställning om USA som ledare för det ”internasjonale samfund”. USA antas inte bara vara en centralmakt och beskyddarmakt i NATO utan antas också vara en moralisk stormakt, men denna föreställning grundar sig på en idealisering av både USA och vad internationell politik handlar om. The Lancet hade 1995 konkluderat med att sanktionerna mot Irak för att tvinga bort Saddam Hussein hade lett till 567 000 döda barn.19 När USA:s dåvarande FN-ambassadör, senare utrikesminister Madeleine Albright, blev tillfrågad om sanktionerna mot Irak och om offret av 500 000 barn var värt priset, svarade hon: ”Det var en svår avgörelse, men vi menar att det var värt priset”.20 Nu kan man argumentera för att hon antagligen skulle förhållit sig annorlunda till att offra 500 000 norska barn, men det viktiga här är hennes tänkande, att dödandet av en halv miljon barn kunde sägas vara ”ok”. Själva Irak-kriget, som USA inledde 2003, har krävt minst lika många dödsoffer. USA:s krig i Vietnam på 1960- och 1970-talet krävde ett par miljoner döda. USA:s hemliga krig i Kambodja med en total destabilisering av landet från slutet av 1960-talet skapade en extremistisk rörelse, de Röda Khmer, som antas ha avrättat 500 000 och lett till dödandet av ett par miljoner invånare. USA bidrog till general Suhartos avrättning av de indonesiska kommunisterna 1965 med 500 000–1000 000 döda. USA stödde i största hemlighet de guatemaltekiska generalernas dödande av 200 000 och general Pinochets Operation Condor i södra Sydamerika med 80 000 avrättade kritiker och 400 000 fängslade och torterade (enligt arkiven i Paraguay).21 USA:s nukleära plan från 1950- och 1960-talet förutsatte ett amerikanskt föregripande angrepp mot Sovjet och Kina. Om USA:s underrättelsetjänster avslöjade förberedelser för ett sovjetiskt angrepp mot Västeuropa skulle USA, enligt SIOP-62 (Single Integrated Operations Plan 1962), slå till med hela sin strategiska kärnvapenstyrka i ett enda slag före Sovjet (ett föregripande angrepp) med motsvarande 500 000 Hiroshima-bomber, som uppskattningsvis skulle resultera i en omedelbar död av 285 miljoner människor (enligt nu avhemligade amerikanska dokument)22 och betydligt fler om man också räknar effekten av radioaktivitet och svält. Detta var den i USA valda optionen. General Thomas Power, dåvarande chef för Strategic Air Command, menade att USA också skulle utnyttja tillfället för att slå till omedelbart,23 d.v.s. preventivt, innan Sovjet och Kina växte sig alltför starka. Man skulle eliminera hundratals miljoner i preventivt syfta. Ända möjligheten för Kina att överleva ett sådant angrepp var en total decentralisering av all produktion, vilket genomfördes från slutet av 1950-talet med katastrofala följder. Mao Zedong hävdade att Kina skulle kunna överleva kärnvapenkriget, men offren var offantliga. Kina byggdes upp kring 23 000 folkkommuner. Tillsammans med naturkatastrofer krävde det minst 20 miljoner döda,24 men det var en till stor del människoskapade katastrof. Den största efter andra världskriget.

Det finns inget gemensamt mellan norska värderingar och den amerikanska elitens överväganden. I USA har man varit villig att offra flera miljoner människor för egna intressen, och man har varit villig att offra hundratals miljoner människor för att säkra trygghet för egen del. Politik och krig är för detta tänkande i hög grad sammanfallande kategorier. USA:s militära överlägsenhet efter det kalla kriget har gjort att USA kan utöva sin globala hegemoni endast om det pågår militära konflikter. När USAs försvarsminister Robert Gates i 2010 blev tillfrågad om hotet från andra (den ryska och kinesiska marinen) sa han att USAs marina styrkor har en kapacitet som är likvärdig med de följande 13 marina styrkorna tillsammans och av dessa 13 är vi allierade med 11.25 Ekonomisk-politiskt är USA bara en av flera makter (USA, Kina, Japan och EU med Tyskland i spetsen), men militärt är USA:s överlägsenhet enorm. Denna överlägsenhet ger bara en mening om det pågår krig eller om det finns en stor risk för krig. I annat fall framstår den som en kostnad som inte kan omsättas i reellt inflytande. Kriget har därför blivit till kärnan i amerikanskt tänkande, vilket kan illustreras med president George W. Bushs ord: ”Jag är en krigarpresident. Jag tar beslut här i Det ovala rummet i frågor om utrikespolitik med krig i mina tankar”.26 Norge är allierat med USA inte därför att man har en värdegemenskap med den amerikanska eliten, utan därför att USA skulle kunna ingripa om Norge skulle bli angripet av en annan stormakt, sin nära granne: Ryssland. Oron för vad som kan ske i Moskva är reell, och därför sökte sig den norska regeringen till NATO och till en allians med USA. Eller för att citera en tidigare hög tjänsteman i det norska försvarsdepartementet: ”Norge är allierat med USA av samma skäl som Kuba var allierat med Sovjetunionen”.27

USA:s strategiska tänkande

I 1990-91, efter att det kalla kriget i praktiken var slut, sökte USAs president George H.W. Bush och den dåvarande säkerhetspolitiska eliten en ny världsordning som inte var bipolär utan förenade gamla fiender Washington och Moskva mot s.k. ”rouge states”: Irak, Iran och Nordkorea.28 Efter att Irak hade gått in i Kuwait flyttades betydande militära kapaciteter från öst-västkonfliktens Europa till Persiska viken, till kriget mot Saddam Husseins armé. USA närmast eliminerade Iraks armé, men man stoppade vid gränsen till Irak. De neokonservativa, med försvarsministern, senare vicepresidenten Dick Cheney, och senare vice försvarsministern Paul Wolfowitz, var missnöjda. De menade att USA skulle ha fortsatt till Bagdad. Paul Wolfowitz uttryckte sig på följande sätt till senare SACEUR general Wesley Clark:

Vi skulle ha gjort oss av med Saddam Hussein, men vi gjorde inte det […] Men vi lärde oss en sak. Vi lärde oss att vi kan använda våra militära styrkor i regionen, i Mellersta Östern, och sovjeterna kommer inte att stoppa oss. Vi har fem till tio år på oss att rensa upp bland dessa sovjetiska klientregimer – Syrien, Iran, Irak – innan nästa stormakt kommer att utmana oss.29

Rysslands och andras svaghet hade gett USA ”a window of opportunity”, menade Wolfowitz. Man skulle skapa USA-vänliga regimer. I ett dokument från det följande året från Wolfowitz stab betonas detta men också vikten av att kontrollera världen oljetillgångar: framförallt oljeländerna i Mellersta Östern.

[USA:s försvarsstrategi bör] hindra framväxten av en ny rival [och …] hindra varje fientlig makt från att dominera en region vars resurser, under konsoliderad kontroll, skulle vara tillräckliga för att generera global makt.30

De neokonservativas tanke var att USA skulle gå in militärt för att kontrollera Mellersta Östern och därmed oljekranen till Kina, som en potentiell framtida rival till USA. Detta var 1992. Därefter följde flera år med president Bill Clinton sanktionspolitik, som antogs ha dödat hundratusentals barn, men som inte lyckades förändra den irakiska regimen. Från slutet av 1990-talet mobiliserade den neokonservativa eliten i USA för krig i Irak och i Afghanistan. Beslutet om att gå till krig mot Afghanistan fattades omedelbart efter terroristattacken den 11 september 2001. Ca tio dagar senare berättade en general i den amerikanska försvarsledningen för Wesley Clark: ”Vi har fattat beslutet. Vi kommer att gå i krig mot Irak.” Clark frågade: ”Varför?” Generalen svarade: ”Jag vet inte. Jag förmodar att de inte vet vad de ska göra annars […] Jag förmodar att vi inte vet vad man ska göra åt terrorister, men vi har en bra militär och vi kan störta regeringar”.31 General Clark kom tillbaka för att träffa honom några veckor senare och frågade: ”Ska vi fortfarande gå till krig mot Irak?” Generalen svarade: ”Det är värre än så.” Han tog upp ett papper som hade kommit från försvarsministerns kontor samma dag och sade:

Denna promemoria beskriver hur vi ska eliminera sju länder på fem år, först Irak och sedan Syrien, Libanon, Libyen, Somalia, Sudan och slutligen Iran.32

Nu tog det längre tid än fem år, men det väsentliga är att fyra av dessa sju länder är oljeproducenter av betydelse, som USA inte hade kontroll över: Irak, Libyen, Sudan och Iran. De övriga tre ligger strategiskt i förhållande till de första. Strateger i USA hävdade att Libanon och Syrien måste slås ut före Iran, eftersom Syrien och Hizbollah i Libanon är allierade med Iran, d.v.s. för att slå ut regimen i Iran måste man först slå ut Libanon och Syrien för annars skulle Iran kunna angripa Israel från syriskt och libanesiskt territorium. Och alla dessa krig handlar ytterst om kontrollen av oljan, inte för amerikansk del, men för att kunna kontrollera Kina som en möjlig framtida rival.

Sedan 2003 har USA med allierad hjälp fällt regimer i Irak, Sudan (det oljerika södra Sudan), Somalia, Libyen och inbördeskriget i Syrien har nästan fällt Assad-regimen. Men Iran har aldrig kunnat acceptera att Assad skulle falla, för i så fall skulle USA och Israel kunna angripa Iran. Iran-regimen och Hizbollah i Libanon har gett stöd till den syriska regimen för att förhindra att de själva raderas ut. Vad som har skett under de sista två åren är att Ryssland har sagt stopp. USA kan inte längre gå till krig i land efter land och välta regim efter regim (Saddam Hussein, Muammar Gaddafi o.s.v.) utan att ryssarna gör något. Britter och amerikaner började destabilisera den syriska regimen tillsammans med saudierna från 2007-200933 och mer offensivt från 2011 (man inviterade Frankrike från 2009),34 men från 2012 satte ryssarna och kineserna ned foten i FN och från 2015 gick ryssarna in militärt i konflikten till stöd för president Assad i kampen mot de islamistiska styrkorna i ISIS och al Nusra. Wesley Clark berättade för CNN:

ISIS byggdes upp med finansiering från våra vänner och allierade. Vad folk säger i regionen är att om du vill ha någon som vill offra sitt liv i kampen mot Hizbollah, så sätter du inte upp affisch för att rekrytera folk som vill kämpa för en bättre värld. Du söker efter Zealoter och du söker efter de religiösa fundamentalisterna. Det är de som kommer att kämpa mot Hizbollah.35

ISIS, al-Qaeda (al-Nusra) och andra islamister har i det fördolda blivit stödda av våra allierade (Turkiet, Saudi Arabien och Qatar).36 De har fungerat som markstyrkor i kriget mot Assad-regimen på samma sätt som de libyska islamisterna och ett tusental specialstyrkor från Qatar fungerade som markstyrkor för den västliga alliansen i Libyen 2011.37 Men nu har Ryssland gått in militärt. USA står inför valet att sätta in egna styrkor i konflikten med de ryskstödda regeringsstyrkorna. Det gick nästan precis som Paul Wolfowitz sa 1991. ”The window of opportunity” har stängts och en militär konflikt mellan USA och Ryssland i Syrien eller i Ukraina riskerar att trappas upp till Nordområdena. Det blir omedelbart en fråga för norsk säkerhet. Att i det läget gå in med egna styrkor i Syrien, som kan komma i konflikt med ryska styrkor, eller fokusera på stödet till den rysk-kritiska Kiev-regimen är knappast en god idé. Och precis på samma sätt som på 1980-talet söker USA binda upp Moskva till en penningslukande konflikt (då i Afghanistan och nu i Ukraina och Syrien) som kommer att ta allt överskott från Moskva, samtidigt som man har fått igenom en ”deal” med Saudi Arabien för att säkra en hög oljeproduktion och låga oljepriser och därmed reducera Moskvas inkomster till ett minimum.38 ”Dealen” med Iran i 2016 kan ytterligare sänka priset på olja. Man söker med alla medel minimera Moskvas inkomster och maximera dess utgifter. CIA-chefen Bill Caseys tanke på 1980-talet var att man på så vis skulle svälta den sovjetiska regimen ihjäl. Tanken idag tycks vara densamma.39 Trots att låga oljepriser inte är i norskt intresse applåderar Norge de amerikanska initiativen.

Det norska försvaret och anpassningen till amerikanskt tänkande

Det mest väsentliga för Norge är att ha en viss ”tröskelkapacitet” i Nordområdena för att kunna försvara Finnmark, Troms och Nordland för att kunna upprätthålla ett visst nationellt oberoende gentemot USA. Oslo kan ofta behöva USA:s styrka i ryggen i sina samtal med Moskva, men Norge måste också kunna samtala med Ryssland som en sjävständig stat. Norge måste ha en beredskap i den händelse det skulle utvecklas en helt annan regim i Moskva. Dagens ryska politiska ledningen gick i skola hos den västvänlige borgmästaren Anatolij Sobtjak. Vladimir Putin var stabschef och Sergeij Ivanov och Dimitrij Medvedev var rådgivare. De har handlat helt förutsägbart i Ukraina och på Krim.40 Att framflyttningen av västliga positioner skulle skapa en reaktion i Moskva är knappast något att förvåna sig över, och det är klart att de ryska ledarna uppfattar sig som fullständigt lurade. Efter överenskommelsen 1990 mellan president Gorbatjov och president Bush kom president Jeltsins upplösning av det gamla ryska riket och NATO:s utvidgning till dessa områden att föda en rysk bitterhet parallellt till den tyska efter första världskriget.41 De senare årens konfrontation med sanktioner är ett recept för att skapa en långt mer radikal regim i Moskva, och med tanke på den svaghet som Ryssland har när det gäller konventionella stridskrafter finns det risk för att man kommer att förlita sig på sin nukleära kapacitet i ett krisläge. Det som är mest oroande är Rysslands konventionella svaghet, inte dess styrka. Men då är det viktigt att ha en robust norsk styrka i nord med både ubåtar, fregatter och arméstyrkor samt med jakt- och attackflyg, för att inte locka en framtida rysk ledare till äventyr i norr. En robust norsk styrka är samtidigt en förutsättning för ett visst nationellt oberoende, men idag har vi svårt att finansiera den. Det är ur detta perspektiv obegripligt varför man har slösat bort mångmiljardbelopp på koloniala äventyr i Afghanistan, Irak och Libyen. I slutfasen av det kalla kriget var USA:s överlägsenhet sådan att både USA och Sovjet räknade med att US Navy skulle kunna eliminera Nordflottan och Kolabaserna på en vecka.42 Idag är USA:s överlägsenhet många gånger större. Sovjet hade på 1980-talet ca 170 ubåtar i Nordflottan.43 I dag har man ca 30. Militära styrkor har skurits ned radikalt. Det som är mest skrämmande är att norska beslutsfattare inte har haft förmåga att säga ”nej” till de koloniala äventyren. Man har låtit sig förföras av amerikaner och britter, som har en helt annan agenda. Kolonial paternalismen har klätts i en skrud av mänskliga rättigheter. Tiotusentals personer kan bombas ihjäl för att rädda tio fiktiva individer.

Den fråga man måste ställa är följande: hur är det är möjligt att norska politiska, diplomatiska och militära ledare har kunnat låta sig förföras till den grad av sina brittiska och amerikanska motparter? Hur kommer det sig att statsledningen inte har förmåga att se till sina egna intressen? Jag tror att det är ett par ting som har varit avgörande. För det första är det rådgivande skiktet i USA och Storbritannien mycket större och betydligt mer kompetent än det norska. Det är lätt att förföras av den kunskap och erfarenhet man möter. För det andra, Amerikaner och britter formar den dominerande diskursen på universitet och strategiska institut i västvärlden, även i Norge, vilket ger de ramar inom vilka vi tänker. För det tredje, som minister eller general, möter man motparter i Washington och London, som formellt sett är på samma nivå men som har långt större erfarenhet och kunskap. Det är lätt att förföras av deras roll i världspolitiken. För en ung eller oerfaren norsk minister är det som att bli till ett barn som möter en superstjärna. För det fjärde är amerikaner och britter ofta mycket vänliga och professionella. Det kan ibland vara svårt för den norske motparten att förstå att de personer man samtalar med inte alls menar det de säger. T.ex. uppfattade den norske forsvarssjefen general Fredrik Bull-Hansen (1984-87) att han stod på god fot med sin amerikanske motpart, Chairman of Joint Chiefs of Staff, amiral William Crowe. Fredrik Bull-Hansen hade betydande tilltro till honom, men när jag berättade för honom att amiral Crowe i sina memoarer skrev att Richard Perle vara hans nära förtrogne hos försvarsministern Caspar Weinberger blev han chokerad. Perle var kanske den värsta han kunde tänka sig i den amerikanska administrationen, men det visste naturligtvis också Crowe.44 Därför säger han inget som skulle kunna antyda detta till Fredrik Bull-Hansen. Amerikanska och brittiska top-politiker och ämbetsmän är professionella. De har ”files” på sina motparter. De vet precis hur de ska ordlägga sig för att få igenom det ena eller andra kontraktet eller för att driva igenom en överenskommelse. Jag hade samtal med den tidigare svenske försvarsministern och USA-ambassadören Anders Thunborg. Han var övertygad om att han hade de bästa relationer till amerikanska officerare, men när både han och jag skulle inviteras för att hålla föredrag för marinstaben i Pentagon 1989 la marinchefen amiral Carlisle Trost in sitt veto mot oss båda två. Han kunde inte riskera att amerikanska officerare berättade för Thunborg något han inte borde veta. Det var antagligen skälet till att Trost också la in sitt veto mot mig. Men Thunborg kunde inte förstå att Trost hade lagt in sitt veto.45 Liksom Fredrik Bull-Hansen trodde han på vad hans amerikanska motparter sa.

Som central politiker, officer eller diplomat i Norge är det lätt att förföras amerikanska och brittiska kollegor. Norrmannen (och svensken för all del) är ofta som den godtrogne bonden från landet som låter sig luras, och inte minst plockas på pengar och egendom, av storstadens industribaroner. När de ber om att vi ska bidra till ett eller annat krig, så gör vi det, även om det ytterst handlar om deras kontroll av olja eller av strategiskt viktiga områden och i praktiken om en nedrustning av det norska försvaret, som i sin tur gör Norge mer beroende av USA och Storbritannien. Hypotetiskt sett kan det naturligtvis finnas risk för att någon skulle låta sig förföras av ryssar. Men de flesta norrmän är vaccinerade mot detta som barn och risken för att låta sig luras av ryssen i det norska systemet är minimal.

Norge i NATO

Alla stater är inte jämbördiga i NATO, och NATO som organisation är inte alltid lika välinformerad som stormakterna. Fredrik Bull-Hansens efterträdare som norsk forsvarssjef general Vigleik Eide (1987-89) berättade att han, som ordförande i NATOs Militärkommitté (1989-93), inte blev informerad om väsentliga ting av Amerikaner och Britter. Han blev informerad av norsk underrättelsetjänst.46 Amerikaner och britter informerade dem bara om vad de fann det nödvändigt. Även som top-general i NATO är man inte nödvändigtvis informerad om de mest väsentliga frågorna. Det är fullt möjligt, kanske t.o.m. troligt att statsminister Jens Stoltenberg, utrikesminister Jonas Gahr Støre och försvarsminister Grete Faremo inte hade en aning om varför kriget i Libyen inleddes. Ledande personer i NATO visste sannolikt ingenting. NATO är ingen centralkommitté för den västliga världen. NATO är väsentligen styrt av de stora staterna även om små stater i vissa fall kan spela en avgörande roll. NATO var naturligtvis ursprungligen satt upp som ett gemensamt västligt försvar mot en eventuell sovjetisk offensiv i Europa, men för USA har NATO under senare år främst varit ett instrument för att vinna en bred västlig letimitet för egna operationer. För många européer har NATO varit ett instrument för att binda USA till Europa men också ett instrument för att, som en brittisk ambassadör uttryckte det, ”civilisera USA”,47 för att dämpa USA:s militära aktivism genom att binda USA till europeisk byråkrati. Det var därför president George W. Bush i 2003 kastade av sig ”NATO-oket”, och satsade på en ”coalition of the willing” under amerikanskt ledarskap, medan president Obama i 2011 valde att operera genom NATO och med arabiska markstyrkor från Qatar för att söka garantera operationens legitimitet.48

Men för ett land som Norge är det också lätt att förföras, inte bara av amerikaner och britter men också av NATO som organisation, inte minst därför att de förra har spelat en så central roll för det NATO vi har idag. Efter det kalla kriget satsade USA men också NATO på regimförändring i tredje världen, i enlighet med Senator Richard Lugars paroll från 1993: ”out of area, or out of business”,49 vilket i praktiken betydde ett fokus på avancerade bombflyg och rörliga markstyrkor, inte minst specialstyrkor. Man har satsat på kvalitet framför kvantitet, vilket har gått ut över det territorialförsvaret. Nu talar den norska armén och marinen om de planerade 52 F-35 Lightning som en gökunge som i praktiken kastar ut de andra vapengrenarna från den norska boet. Ett territorialförsvar förutsätter ett mer balanserat försvar och en viss kvantitet, och ett fåtal avancerade system kan lätt slås ut. Nu efter Afghanistan, Irak och Libyen, när ”out of area” konceptet har lidit skeppsbrott, och Polen har fått gehör för sitt fokus på Moskva, har mobiliseringen mot Ryssland i Syrien och Ukraina åter riktat blicken mot Nordområdena och territorialförsvaret. Parollen ”Globalize, stupid” har ersatts av ”NATO, come home”.50 Beslut om vapensystem har implikationer för 20-30 år och dessa beslut är ofta extremt dyra. Man frågar sig vad poängen var med det kostsamma äventyret i tredje världen, som innebar en total omställning av Norges militära struktur för att sedan reversera samma struktur igen. Staterna i Central-Europa deltog inte i Libyen-operationen 2011. Det betyder inte att amerikaner och britter uppfattar dem som mindre viktiga i dag, och det samma skulle ha gällt Norge även om vi inte hade deltagit med bombflyg i Libyen. Det skulle inte skada om Norge som stat tog egna beslut med en viss nationell anständighet.

Sammanfattningsvis kan man säga att Norge måste å ena sidan kunna erkänna USA:s militära dominans och betydelse för varje norskt säkerhetspolitiskt beslut men å andra sidan upprätthålla en viss nationell anständighet, som visar att Norge är en självständig stat. Vi behöver inte hylla den stat som i mångt och mycket bekämpar norska intressen med militära äventyr och låga oljepriser. Du behöver inte älska den som agar dig. En vänlig men mer professionell och affärsmässig relation skulle vara att föredra.

Ola Tunander (f. 1948) disputerade 1989 på en doktorsavhandling om geopolitik och US Navys maritima strategi. Han utnämndes samtidigt till Forsker 2 (Seniorforsker) vid Institutt for fredsforskning (PRIO) med ansvar för nordisk säkerhetspolitik. Från 1995-2000 var han ledare för PRIOs program för utrikes- och säkerhetspolitik. Han har också varit ledare för ett par av dess strategiska institutprogram om europeisk säkerhetspolitik. 2000 utnämndes han till Forsker 1 (Forskningsprofessor). Han har föreläst för universitet, försvarshögskolor och ministerier och han var civil expert i den svenska Ubåtsutredningen 2001. Han har skrivit/redigerat sammanlagt 12 böcker om geopolitik, militär strategi, säkerhetspolitik och politisk filosofi, bl.a. Cold Water Politics (Sage 1989), The Barents Region (Sage, 1994), Geopolitics in Post-Wall Europe – Security, Territory and Identity (Sage 1997) och The Secret War against Sweden – US and British Submarine Deception in the 1980s (Frank Cass 2004). Han har bidragit till tidskrifter som Review of International Studies, Geopolitics, Intelligence and National Security, Security Dialogue och Cooperation and Conflict. Han har också suttit i den rådgivande styrelsen för tidskriften Millennium: Journal of International Studies, i redaktionsrådet för Internasjonal politikk och i styrelsen för Nordic International Studies Association. Han har varit peer-reviwer för tidsskrifter som International Security, RUSI Journal, Millennium, Geopolitics, European Journal of International Relations och för förlag som Routledge.

1Michael Getler, “Lehman Sees Kola Peninsula as a Key …” , Washington Post, 29 December 1982; “Täuschung – Die Methode Reagan”, Arte, 5 May 2015 https://www.youtube.com/watch?v=GeYjA2FRTcE

2Ola Tunander, Cold Water Politics – The Maritime Strategy and Geopolitics of the Northern Front (London: SAGE Publications, 1989)

3Ibid.

4Ola Tunander and Olav Schram Stokke eds., 1994. The Barents Region – Cooperation in Arctic Europe (London: SAGE Publications, 1994).

5Robert Gates, 1997. From the Shadows – The Ultimate Insider’s Story of Five Presidents and How They Won the Cold War (New York: Touchstone, Simon & Schuster), pp. 143-149; Congressman Adam Schiff (D-CA) Questions Secretary of State Hillary Clinton http://www.youtube.com/watch?feature=endscreen&v=PtUdSHMqKgk&NR=1

http://www.youtube.com/v/Dqn0bm4E9yw

6Ola Tunander, Libyenkrigets geopolitik: Humanitär intervention eller kolonialkrig (Lund: Celanders, 2012).

7Ibid.

8UNHCR, The UN Refugee Agency, “2012 UNHCR country operations profile: Libya”, 2012. http://www.unhcr.org/pages/49e485f36.html

11“More forged Nigerien documents published in Italy 27 July 2003”, Cryptome http://cryptome.org/niger-docs.htm ; Ian Masters, “Who forged the Niger Documents”, AlterNet, 7 April 2005, http://www.alternet.org/world/21704/ ; David Ensor, “Fake Iraq documents ‘embarrassing’ for US”, CNN, 15 March 2003.

12Tunander (2012); Alex Newman, “’Libyan Rebels’ Create Central Bank, Oil Company”, New American, 30 March 2011. http://thenewamerican.com/world-mainmenu-26/africa-mainmenu-27/6915-libyan-rebels-create-central-bank-oil-company;

13Samtal med en norsk amiral efter det norska beslutet om att sätta in styrkor i Afghanistan.

14Ketil Skogrand, Norsk forsvarshistoria: alliert i krig og fred 1940-1970, del 4 (Bergen: Eide 2004), s. 161.

15Tunander (1989); samtal med John Lehman vid Lofotväggen 2007.

16Intervju med John Lehman, Arte (2015).

17Intervju med Caspar Weinberger, Striptease, SVT1, 7 mars 2000.

18Samtal med Robert Bathurst 1990-2000.

22William Burr, “The Creation of SIOP-62 – More Evidence on the origins of Overkill”, National Security Archive, July 2004. http://nsarchive.gwu.edu/NSAEBB/NSAEBB130/

24Peng Xizhe (1987). “Demographic Consequences of the Great Leap Forward in China’s Provinces”, Population and Development Review, Vol.13 No.4 (Dec. 1987). pp.648-649.

25“Gates: Pentagon must cut overhead, restrain spending”, the CNN, 9 May 2010. http://edition.cnn.com/2010/POLITICS/05/09/gates.defense/

27Samtal med en senare tjänsteman I det norska försvarsdepartementet.

28Ola Tunander, ”Bushs sköna nya värld: En ny världsordning – en ny militär strategi”, Internasjonal Politikk, no. 4, 1991, s. 421-439.

30DPG FY 1994–1999, 29/2 1992 (Revised draft for Scooter Libby); Memorandum for Mr. Libby, 26/3 1992 (http://www.gwu.edu/~nsarchiv/nukevault/ebb245/index.htm).

31Wesley Clark intervjuad av Amy Goodman på Democracy Now, 2/3 2007 (http://www.youtube.com/watch?v=SXS3vW47mOE).

32Ibid.

33Seymour Hersh, “The Redirection”, The New Yorker, 5 mars 2007.

36Seymour Hersh, “Military to Military”, London Review of Books, 7 januar 2016 http://www.lrb.co.uk/v38/n01/seymour-m-hersh/military-to-military ; “Seymour Hersh’s Latest bombshell”, Democracy Now, 22 desember 2015. https://www.youtube.com/watch?v=jJ2nEYTkvx8

37Tunander (2012).

38Intervju med dåvarande CIA-chefen William Caseys assistent Herbert Meyer i Arte (2015); Ola Tunander, ”Politisk taskenspill fra den kalde krigens kokebok”, Ny Tid, 17 september 2015.

39Ibid.

40Ola Tunander, “Brevet til Jeltsin”, Ny Tid, 17 december 2015.

41Ibid.

42Intervju med John Lehman, Arte (2015).

43Jane’s Fighting ships 1987-88 (London: Jane’s Publishing, 1987-88), p. 541.

44Samtal med Fredrik Bull-Hansen efter 2000; William Crowe, The Line of Fire: From Washington to the Gulf, the politics and battles of the new military (New York: Simon & Schuster, 1993)

45Jag presenterade min bok Cold Water Politics (1989) på Center for Naval Analysis (CNA) i oktober 1989. Jag var inbjuden att tala på en CNA-konferens inför ”the Naval Staff at the Pentagon” kort tid senare, men de berättade då för mig att Chief of Naval Operations (amiral Trost) hade lagt in sitt veto både mot mig och mot dåvarande svenska Washington-ambassadören Anders Thunborg. Jag hade därefter samtal med Thunborg både privat och som expert i Ubåtsutredningen 2001.

46Samtal med Vigleik Eide efter år 2000.

47Samtal med en brittisk ambassadör 1996.

48Josh Rogin, “White House: Obama method for regime change better than Bush method”, Foreign Policy, 24 August 2011. http://thecable.foreignpolicy.com/posts/2011/08/24/white_house_obama_method_for_regime_change_better_than_bush_method

49Ronald D Asmus, ”Reinventing NATO (yet again) politically”, NATO Review, Summer 2005. http://www.nato.int/docu/review/2005/issue2/english/analysis.html

50Jens Ringsmose and Sten Rynning, ”Come Home, NATO? The Atlantic Alliance’s New Strategic Concept”, DIIS Report 2009: 04, Danish Institute for International Studies. https://www.ciaonet.org/attachments/13822/uploads

Om forfatteren

Gjesteskribent: Gjesteskribenter er personer utenfor Nyorientering, og artikler hentes enten på forespørsel fra oss eller skribenten. Ta kontakt med oss om du ønsker å bli gjesteskribent på Nyorientering.

0 kommentarer

Gi din kommentar

E-posten din vil ikke bli publisert

Legg igjen en kommentar