Om den norska godtrogenheten, skrevet av Ola Tunander. Norges geostrategiska placering På 1980-talet beskrev USAs marinminister John Lehman den ryska Kolahalvön som ”the most valuable piece of real estate on earth”.1 Men han talade inte om priser på egendom i Murmansk. Kolahalvöns värde handlade inte om privatekonomi utan om det faktum att Murmansk och Kola i sin helhet var bas för Sovjets strategiska ubåtar, vars nukleära missiler kunde eliminera USA många gånger om. Dessa ubåtsbaserade missiler hade på 1980-talet en sprängkraft motsvarande 14 000 Hiroshimabomber. Var Typhoonubåt (eller på ryska ”Akula”) hade en sprängkraft på ca 2000 Hiroshimabomber. Det var Norges närhet till dessa ubåtar som bestämde USA:s intresse för Norge. USAs maritima strategi för 1980-talet hade som huvudpunkt: att slå ut Sovjets strategiska ubåtar och basområden på Kola med början redan i krigets första minuter. Detta var kärnan i det amerikanska tänkandet. Men det förutsatte att USA kunde operera från norskt territorium.2 Norges problem handlade inte om att söka förmå USA att flytta över betydande styrkor till Nordnorge. Det skulle ske oberoende av om Norge bad om det eller inte. Norges geografiska placering intill Kolabaserna skulle dra in Norge i ett krig redan från krigets första minut. Det strategiska tänkandet i USA har förändrats en del sedan dess men inte geografin, och Ryssland nukleära slagkraft eller rättare sagt dess ubåtar med strategiska kärnvapen finns fortfarande väsentligen baserade på Kolahalvön. Denna styrka antas vara Rysslands sista kort. I en konflikt som trappas upp till nukleär nivå antas USA söka eliminera Rysslands landbaserade kärnvapenmissilerna i ett ”första slag” för att undgå förödelse på egen jord, men ryssarna antas då fortfarande ha ubåtsbaserade missiler kvar, som skulle kunna slå ut amerikanska städer och göra ett amerikanskt angrepp meningslöst. Dessa missiler har därför traditionellt beskrivits som Moskvas ”andraslagskapacitet”. Det är detta som John Lehmans ord om Kolahalvön, som ”the most valuable piece of real estate on earth”, syftar till. Gas- och oljefyndigheter i Barentshavet kan naturligtvis vara av intresse. Det kan uppstå en resurskonflikt, men med Jens Stoltenbergs och Dimitrij Medvedevs norsk-ryska avtal från 2010 om en gränslinje i Barents hav är risken för en sådan konflikt reducerad. Avgörande för en potentiell konflikt i Nordområdena är istället Rysslands nukleära kraftsamling på Kolahalvön, men detta är också landets akilleshäl. Genom att föra upp konflikten till Kola, till Rysslands mest sårbara område, menade sig John Lehman kunna lägga press på Moskva.3 Varje allvarlig amerikansk-rysk konflikt i Mellersta Östern, Ukraina o.s.v. kommer omedelbart att fortplanta sig till Nordområdena. Rysslands strategiska ubåtar på Kola fungerar som en åskledare för varje sådan konflikt. Det är något Norge inte kan välja bort. Det är bestämt av geografin: Golfströmmen (det öppna havet), närheten till Ishavet (med dess höga ljudnivå som försvårar ubåtsjakt), och Murmansks närhet till Moskva (som kan säkra kommunikationen med den centrala ledningen). Norge ligger där det ligger, och det väsentliga för Norge är att säkra en avspänning mellan USA och Ryssland inte minst i Nordområdena (som Norge t.ex. har sökt göra genom Thorvald Stoltenbergs Barents Region-initiativ från 1993).4 Detta är vad norsk säkerhetspolitik borde handla om. Det innebär att USA i ett krisläge, under alla omständigheter, kommer att föra upp attackubåtar och flygstyrkor till Barents hav oberoende av vad Norges regering beslutar. USA:s engagemang för Norge handlar inte främst om Norge; eller om Norges välvilja. Norge behöver inte söka vinna USA:s gunst. Det har varit politikernas oförmåga att inse detta som har legat till grund för norsk säkerhetspolitik under de senaste 25 åren. När USA har bett Norge om att bidra till operationer utanför landets gränser har den norska regeringen ställt upp med det något idealistiska argumentet: ”om vi stödjer USA kommer USA att stödja oss.” När t.ex. president George H.W. Bush ringde statsminister Gro Harlem Brundtland och bad om ett norskt bidrag till det USA-ledda kriget mot Irak 1991 sände hon ett kustvaktsfartyg, Andenes. Norge blev krigförande eller snarare visade flag (Andenes deltog aldrig i krigshandlingarna). Norge bidrog till flera USA-ledda krig i tidigare Jugoslavien, Afghanistan och till dels i Irak, och Norge spelade en central roll för NATO:s bombning av Libyen. Vi levde upp till USA:s ”förväntningar”. Norsk militärmakt har spelat en viktig roll, men konsekvenserna har varit katastrofala – i Afghanistan, Irak och Libyen. Norge har varit delansvarigt för det kaos som vi upplever i dessa länder idag. Norges äventyr i Afghanistan, Irak och Libyen Säkerhetspolitik handlar inte väsentligen om vänskap och väntjänster utan om intressen och geografi, och med Norges placering intill Kolabaserna behöver Norge inte krypa för USA. Den norska regeringen skulle kort sagt ha kunnat tackat nej till deltagelse i dessa krig (i Afghanistan, Irak och Libyen), vars väsentliga konsekvenser har varit en produktion av tiotusentals militanta islamister, en flyktingvåg med hundratusentals flyktingar som sköljt över Europa och instabilitet i Nordafrika och i Mellersta Östern för överskådlig framtid. I kampen mot den Moskvavänliga regimen i Kabul från 1979 började CIA och Saudi Arabien beväpna militanta islamister, som senare blev till al-Qaeda.5 Dessa islamister har sedan använts i krigen i tidigare Jugoslavien, Irak, Libyen och Syrien för att byta ut även dessa regimer. I Libyen hade Muammar Gaddafi stoppat människosmugglingen från Benghazi och Misrata som en ”deal” med Italien. Ekonomiska intressen i dessa städer förlorade tiotals eller hundratals miljoner kronor.6 De lyckades mobilisera västliga länder i ett krig mot Gaddafis regim. Libyan Islamic Fighting Group (med band till al-Qaeda) var den enda oppositionsgrupp med militär erfarenhet (från Afghanistan och Irak). Libyens justitieminister Mustafa Abdel Jalil höll i de hemliga kontakterna till USA från 2009. Hans ”liberala” fängelsepolitik friade hundratals islamister, som sedan i 2011 blev till Jalils markstyrkor i kriget mot Gaddafi.7 Efter att Norge m.fl. hade bombat sönder Libyen och eliminerat Gaddafi kunde islamisterna ta över delar av landet, den etniska rensningen tvingade 900 000 libyer, primärt svarta libyer, att fly (10-15 % av befolkningen)8 och människosmugglingen kunde börja igen men nu med större kraft. Samma USA-finansierade libyska befälhavare Mhadi al-Harati, som ledde upproret i Libyen i tandem med NATO:s flygstyrkor kom sedan leda upproret i Aleppo i Syrien med en styrka
Tilslørte bondepiker
Før vi veit kor vi skal, må vi vite kor vi er. Her byrjar problema i debatten om det norske jordbruket. Legitimiteten til det norske jordbruket står og fell på at landbrukspolitikken er av allmenn interesse. Likevel har han ord på seg for å vere vanskeleg, utilgjengeleg og for spesielt interesserte. Kvifor har det blitt slik? Og kor står norsk jordbruk eigentleg – i dag? Kan jordbrukspolitikken endrast? Sjeldan har interessa for norsk jordbruk og jordbrukspolitikk vore større enn i dag. Samstundes dreg debatten i alle retningar, ofte med (u)føreseielege konklusjonar utan forankring i kunnskap og faktiske realitetar. Når debatten manglar forankring, får vi heller inga felles forståing av verkelegheita. Resultatet er ei oppblomstring av mytar, mistydingar og stereotype oppfatningar om kva jordbruket er, treng og skal vere. Myteskaparane Kven er så desse myteskaparane? Og kva slags mytar er det som blir skapte? Media bygger opp under stereotype haldningar og reproduserer gamle førestillingar om jordbruket på sin måte. Både meiningar og førestillingar om norske matprisar er eit viktig omdreiingspunkt i matdebatten i norske medium – som ofte konkluderer med at norske bønder er kostbare, ineffektive og har sugerøyr ned i statskassa. Nordmenn på grensehandel i Sverige i påskeveka var tema i Aftenposten 17. april i år. Direktør Thomas Angell i hovudorganisasjonen Virke meinte det var tid for å diskutere matprisane: «Vi trenger virkelig en politikk som gir mindre forskjeller. Vi må se på norske avgifter, importvernet som gir kunstig høye matpriser og resten av landbrukspolitikken.» Samanlikning av matprisar over landegrensene er ei populær, men ofte vanskeleg øving. «Er nordmenn dumme som spiser verdens dyreste Big Mac?» Forbrukerinspektørene (NRK 27.07.10) stilte dette spørsmålet då dei presenterte den årlege Big Mac-indeksen, som viste at ein Big Mac, altså ein hamburgar, kostar meir i Noreg enn i dei fleste andre land. Samanhengen mellom kostnadsnivå og prisnivå blei derimot ikkje tematisert i programmet. At maten blir stadig billegare, eller at fallet på råvareprisane gjer bøndene stadig fattigare, blei heller ikkje teke med i likninga. At norske matkonsumentar brukar knapt 10 % av inntekta si på mat, men nær 30 % på bustad, var heller ikkje relevant for inspektørane i NRK. Jordbruket sine medlemsblad interesserer seg ofte for såkalla gladsaker. «Fornøyd med nøkkelferdig robotfjøs» kunne magasinet Norsk Landbruk melde i ein reportasje 7.3.14. Ressursgrunnlag og bruksstruktur les vi sjeldan om. Eller om mangelfull lønsemd og aukande gjeld. Kvifor er det så viktig for jordbruksjournalistikken å fortelje kor flinke bønder er til å effektivisere og rasjonalisere? Dess meir matproduksjonen blir fråkopla ressursgrunnlaget, dess meir intenst blir salet av den idylliserte landsbygda. Førestillinga om jordbruk er både «ekte», «reint» og ikkje minst «norsk». Stølsidyll, kyr på fjellbeite og lukkelege bønder er innpakkinga når norsk jordbruk skal møte kundane sine. Idyllen finn vi i reiselivsmagasina, i reklamane på TV eller som del av merkevarebygginga i regionane. I oksemagasinet til avlsselskapet Geno blir avlsoksar photoshoppa inn i frisk natur. At dei same oksane sjeldan og aldri er i nærleiken av norsk fauna – eller at dei til dagleg står på hard betong, finst det ingen bilete av. Framstillinga av merkevareprosjekt som til dømes «Nyt Norge» skaper eit bestemt inntrykk av ein norsk jordbruksidyll. Norsk jordbruk åleine er basert på norsk ressursar, blir det hevda, men sanninga er ei anna: Gjennomsnittsalderen på Tine sine mjølkekyr er i dag om lag fire år før dei går ut av produksjonen. Den intensive mjølkeproduksjonen og krava til høg mjølkemengde gjer at om lag 45 % av fôret til kyrne er kraftfôr, der ein stadig større del av kraftfôrråvarene er produsert i andre land. Beite utgjer berre 10 % av den samla fôrmengda. Er merkevarebygginga oppteken av desse utviklingstrekka når dei formidlar tilstanden i norsk matproduksjon? Landbruks- og matminister Sylvi Listhaug seier i VG 25.2.14 at framsnakking er det viktigaste middelet for å lokke fleire unge inn i næringa – nøyaktig det same som tidlegare landbruksminister og no leiar i Senterpartiet Trygve Slagsvold Vedum uttala i fyrste tala si som landbruksminister (Dagligvarehandelen 40/2012). Men er det verkeleg framsnakking som er løysinga for jordbruket i framtida? Dette er til å bli sliten av. Kor skal ein byrje? Suksess eller særinteresse? Grovt sagt er det to hovudforteljingar om norsk jordbruk: Den eine er at norsk jordbruk er ein suksess. Sentrale stikkord er vellukka jordbruksforhandlingar, innovative samvirke, naudsynte statlege overføringar og tollvern, stor grad av sjølvforsyning, levande bygder og rein norsk mat. Bak desse forteljingane står dei som er ansvarlege for jordbrukspolitikken: Landbruks- og matdepartementet, Norges Bondelag, Senterpartiet, Norsk Landbrukssamvirke – med støttespelarar i Nationen, Nyt Norge-kampanjen – og nokre til. Den andre versjonen er forteljinga om norsk jordbruk som ei særinteresse: ein sektor som har skapt den dyraste maten i verda, skyhøge tollmurar, ineffektive bønder og eit tungrodd byråkrati. Bak denne forteljinga står Dagens Næringsliv og redaktør Trygve Hegnar, Høgre, Unge Venstre, FrP, tankesmia Civita, REMA-Reitan, NHO og andre prinsippfaste tilhengarar av frihandel sentralt. Felles for båe – både dei som forfektar jordbruket som ein suksess, og dei som hevdar at det representerer ei tungrodd særinteresse – står forteljinga om norsk jordbruk som ein motreaksjon, som kjerringa mot straumen. Utviklinga i jordbruket skjer trass i jordbrukspolitikken – ikkje på grunn av han, hevdar dei båe. Men debatten er prega av tilsløringar. Eit døme: Tidlegare landbruksminister Lars Peder Brekk (Senterpartiet) skreiv i eit lesarinnlegg i Bergens Tidende at formålet med verkemidla i jordbrukspolitikken var å bremse strukturutvikling og sentralisering (BT 28.5.10). Det er denne politikken Dagens Næringsliv vil til livs når dei angrip Senterpartiet på leiarplass: «Partiet er grenseløst når det gjelder å bruke penger på jordbruk og distriktene. Målet har vært å opprettholde gårsdagens bosettingsmønster og sysselsetting i jordbruket». (DN 2.9.11). Men kva bygger utspela og påstandane eigentleg på? Kva veit Dagens Næringsliv om samanhengane i jordbrukspolitikken og drivkreftene i jordbruksavtalesystemet? Og er det riktig som tidlegare minister Brekk skriv, at formålet med jordbrukspolitikken er å bremse utviklinga? Uavhengig av korleis jordbrukspolitikken faktisk ser ut, passar ideen om jordbrukspolitikk som ein motreaksjon både for jordbruket sine tilhengarar og motstandarar: Overføringane til jordbruket og