Om den norska godtrogenheten, skrevet av Ola Tunander. Norges geostrategiska placering På 1980-talet beskrev USAs marinminister John Lehman den ryska Kolahalvön som ”the most valuable piece of real estate on earth”.1 Men han talade inte om priser på egendom i Murmansk. Kolahalvöns värde handlade inte om privatekonomi utan om det faktum att Murmansk och Kola i sin helhet var bas för Sovjets strategiska ubåtar, vars nukleära missiler kunde eliminera USA många gånger om. Dessa ubåtsbaserade missiler hade på 1980-talet en sprängkraft motsvarande 14 000 Hiroshimabomber. Var Typhoonubåt (eller på ryska ”Akula”) hade en sprängkraft på ca 2000 Hiroshimabomber. Det var Norges närhet till dessa ubåtar som bestämde USA:s intresse för Norge. USAs maritima strategi för 1980-talet hade som huvudpunkt: att slå ut Sovjets strategiska ubåtar och basområden på Kola med början redan i krigets första minuter. Detta var kärnan i det amerikanska tänkandet. Men det förutsatte att USA kunde operera från norskt territorium.2 Norges problem handlade inte om att söka förmå USA att flytta över betydande styrkor till Nordnorge. Det skulle ske oberoende av om Norge bad om det eller inte. Norges geografiska placering intill Kolabaserna skulle dra in Norge i ett krig redan från krigets första minut. Det strategiska tänkandet i USA har förändrats en del sedan dess men inte geografin, och Ryssland nukleära slagkraft eller rättare sagt dess ubåtar med strategiska kärnvapen finns fortfarande väsentligen baserade på Kolahalvön. Denna styrka antas vara Rysslands sista kort. I en konflikt som trappas upp till nukleär nivå antas USA söka eliminera Rysslands landbaserade kärnvapenmissilerna i ett ”första slag” för att undgå förödelse på egen jord, men ryssarna antas då fortfarande ha ubåtsbaserade missiler kvar, som skulle kunna slå ut amerikanska städer och göra ett amerikanskt angrepp meningslöst. Dessa missiler har därför traditionellt beskrivits som Moskvas ”andraslagskapacitet”. Det är detta som John Lehmans ord om Kolahalvön, som ”the most valuable piece of real estate on earth”, syftar till. Gas- och oljefyndigheter i Barentshavet kan naturligtvis vara av intresse. Det kan uppstå en resurskonflikt, men med Jens Stoltenbergs och Dimitrij Medvedevs norsk-ryska avtal från 2010 om en gränslinje i Barents hav är risken för en sådan konflikt reducerad. Avgörande för en potentiell konflikt i Nordområdena är istället Rysslands nukleära kraftsamling på Kolahalvön, men detta är också landets akilleshäl. Genom att föra upp konflikten till Kola, till Rysslands mest sårbara område, menade sig John Lehman kunna lägga press på Moskva.3 Varje allvarlig amerikansk-rysk konflikt i Mellersta Östern, Ukraina o.s.v. kommer omedelbart att fortplanta sig till Nordområdena. Rysslands strategiska ubåtar på Kola fungerar som en åskledare för varje sådan konflikt. Det är något Norge inte kan välja bort. Det är bestämt av geografin: Golfströmmen (det öppna havet), närheten till Ishavet (med dess höga ljudnivå som försvårar ubåtsjakt), och Murmansks närhet till Moskva (som kan säkra kommunikationen med den centrala ledningen). Norge ligger där det ligger, och det väsentliga för Norge är att säkra en avspänning mellan USA och Ryssland inte minst i Nordområdena (som Norge t.ex. har sökt göra genom Thorvald Stoltenbergs Barents Region-initiativ från 1993).4 Detta är vad norsk säkerhetspolitik borde handla om. Det innebär att USA i ett krisläge, under alla omständigheter, kommer att föra upp attackubåtar och flygstyrkor till Barents hav oberoende av vad Norges regering beslutar. USA:s engagemang för Norge handlar inte främst om Norge; eller om Norges välvilja. Norge behöver inte söka vinna USA:s gunst. Det har varit politikernas oförmåga att inse detta som har legat till grund för norsk säkerhetspolitik under de senaste 25 åren. När USA har bett Norge om att bidra till operationer utanför landets gränser har den norska regeringen ställt upp med det något idealistiska argumentet: ”om vi stödjer USA kommer USA att stödja oss.” När t.ex. president George H.W. Bush ringde statsminister Gro Harlem Brundtland och bad om ett norskt bidrag till det USA-ledda kriget mot Irak 1991 sände hon ett kustvaktsfartyg, Andenes. Norge blev krigförande eller snarare visade flag (Andenes deltog aldrig i krigshandlingarna). Norge bidrog till flera USA-ledda krig i tidigare Jugoslavien, Afghanistan och till dels i Irak, och Norge spelade en central roll för NATO:s bombning av Libyen. Vi levde upp till USA:s ”förväntningar”. Norsk militärmakt har spelat en viktig roll, men konsekvenserna har varit katastrofala – i Afghanistan, Irak och Libyen. Norge har varit delansvarigt för det kaos som vi upplever i dessa länder idag. Norges äventyr i Afghanistan, Irak och Libyen Säkerhetspolitik handlar inte väsentligen om vänskap och väntjänster utan om intressen och geografi, och med Norges placering intill Kolabaserna behöver Norge inte krypa för USA. Den norska regeringen skulle kort sagt ha kunnat tackat nej till deltagelse i dessa krig (i Afghanistan, Irak och Libyen), vars väsentliga konsekvenser har varit en produktion av tiotusentals militanta islamister, en flyktingvåg med hundratusentals flyktingar som sköljt över Europa och instabilitet i Nordafrika och i Mellersta Östern för överskådlig framtid. I kampen mot den Moskvavänliga regimen i Kabul från 1979 började CIA och Saudi Arabien beväpna militanta islamister, som senare blev till al-Qaeda.5 Dessa islamister har sedan använts i krigen i tidigare Jugoslavien, Irak, Libyen och Syrien för att byta ut även dessa regimer. I Libyen hade Muammar Gaddafi stoppat människosmugglingen från Benghazi och Misrata som en ”deal” med Italien. Ekonomiska intressen i dessa städer förlorade tiotals eller hundratals miljoner kronor.6 De lyckades mobilisera västliga länder i ett krig mot Gaddafis regim. Libyan Islamic Fighting Group (med band till al-Qaeda) var den enda oppositionsgrupp med militär erfarenhet (från Afghanistan och Irak). Libyens justitieminister Mustafa Abdel Jalil höll i de hemliga kontakterna till USA från 2009. Hans ”liberala” fängelsepolitik friade hundratals islamister, som sedan i 2011 blev till Jalils markstyrkor i kriget mot Gaddafi.7 Efter att Norge m.fl. hade bombat sönder Libyen och eliminerat Gaddafi kunde islamisterna ta över delar av landet, den etniska rensningen tvingade 900 000 libyer, primärt svarta libyer, att fly (10-15 % av befolkningen)8 och människosmugglingen kunde börja igen men nu med större kraft. Samma USA-finansierade libyska befälhavare Mhadi al-Harati, som ledde upproret i Libyen i tandem med NATO:s flygstyrkor kom sedan leda upproret i Aleppo i Syrien med en styrka

Norsk sikkerhetspolitikk har vært tuftet på å være på lag med verdens ledende stormakt, først Storbritannia, deretter USA. Dette har vært så bestemmende at til og med FN og folkeretten er tilsidesatt til fordel for Norges militære allianse. De mest påtakelige tilfellene var da Norge uten FN-mandat deltok i bombingen av Jugoslavia våren 1999, dernest i Operation Enduring Freedom mot Afghanistan i 2001. Annen mer subtil undertrykking av folkeretten har vært Norges uvilje mot å fremme aggresjonsforbrytelsen som en del av folkeretten, og støtten til doktrinen Responsibility to protect. Uviljen utgjør et symbolsk vern av vår statsminister, utenriksminister og forsvarsminister som begikk aggresjonsforbrytelsen mot Jugoslavia og Afghanistan,[1] mens støtten til doktrinen rettferdiggjør tentativt krigen mot Jugoslavia. Uviljen mot aggresjonsforbrytelsen og viljen for Reponsibility to protect uttrykker ikke bare etteraping av vår stormaktsmentor. Denne artikkelen viser at foruten de forferdelige konsekvensene av vår krigføring er Norges posisjoner stikk i strid med nasjonens sikkerhetsinteresse. Dødelig sikkerhetspolitikk Fordelene av å være på lag med verdens fremste stormakt har vært mange. Vi vant andre verdenskrig. Vi vant den kalde krigen med tilhørende økonomiske fordeler underveis. Våre ledere med tette bånd til USA har imidlertid gjort Norge til gjenstand for manipulasjon slik som massiv undertrykking av nordmenn til venstre for Arbeiderpartiet.[2] USA henter inn all ønskelig informasjon fra norsk territorium,[3] inklusivt Dronning Mauds land.[4] Dette har svekket forholdet til Russland og gjør at USA overvåker nordmenn.[5] Langt verre er at vi er på lag med de tre stormaktene som oftest går til krig, som villig har brukt eller bruker krig som en forlengelse av deres utenrikspolitikk. Foruten at resultatet av denne utenrikspolitikken er gjennomhulling, sprenging og lemlesting av flere hundre tusen mennesker, bruker vi vår dominante posisjon til å beskytte oss fra å innse at det er vi som er den utløsende årsaken til drapene som utspilles. De tre stormaktene er USA, Frankrike og Storbritannia. Alle er vetomakter i FN. I tillegg er vi på lag med Tyrkia som under ledelse av Recep Tayyip Erdogan stiller seg over folkeretten. Tyrkia uttrykker stormaktsambisjoner slik som å gå inn i Irak med militære styrker uten tillatelse.[6] Norge er på lag med fire av verdens stater med minst respekt for folkeretten, både hva gjelder å gå til krig (jus ad bellum) og under krig (jus in bello). I den senere tiden vil det ad bellum for USA og Storbritannias del være nok å peke på Jugoslavia, Afghanistan og Irak. In bello kan Diego Garcia (USA), Guantanamo (USA/Cuba), Salt Pit/Bagram (Afghanistan), Pristina (Kosovo/Serbia), Szymany (Polen) og Abu Graib (Irak) tjene som eksempler. Dette er fangeleire med skjult virksomhet (black sites) hvor tilfangetatte holdes hemmelig og tortureres. De nevnte europeiske leirene skal nå være nedlagte. For Frankrikes del kan det eksempelvis vises til invasjonen i Elfenbenskysten i 2002 og Mali i 2012 som begge var uten FN-mandat. Forbrytelsene ble ved begge tilfellene rettet opp ved at FN ga Frankrike mandat i ettertid.[7] Disse folkerettsbruddene undergraver Norges sikkerhet som utelukkende er basert på at Nato består. Om Nato i fremtiden skulle splittes, kan Norge bli tvunget til å velge side i en eskalerende konflikt med ukjent utfall – til og med uten forsvar fordi Nato hindrer selvstendige nasjonale forsvar for å styrke avhengighet og samhold. Mangel på selvstendige nasjonale forsvar er resultatet av Natos doktrineproduksjon. År 2002 innebar et skifte til en strømlinjet kommandostruktur med fokus på innsatsstyrker som kan settes inn på kort tid, Nato Response Force. Nato er omformet til felles militære styrker der mindre stater har sine nisje-bidrag. Doktrineproduksjonen har slått an ‘fordi kostnadene holdes relativt lave på grunn av det forholdsvis lave antallet soldater’.[8] I samsvar med doktrinen blir nye medlemsstater utsatt for press til å kjøpe nye kampfly.[9] Etter å ha oppfylt sin nisje er det ikke lenger budsjett til et selvstendig forsvar. Kun stormaktene har nasjonale forsvar. Uten selvstendig forsvar mens stormaktene beholder det gjør fallhøyden desto større når Nato splittes. Enkelte splittelser vil være mindre truende slik som Tyrkia mot røkla, andre kan være dramatiske slik som en splittelse mellom Storbritannia, Frankrike, Tyskland eller USA. Hvilken trygghet gjenstår når disse egenrådige statene står mot hverandre, statene med minst respekt for folkeretten? Kan Norge da hvile seg på folkeretten? Det verste er uansett menneskene som undertrykkes og drepes som følge av politikken til være allierte. Det gjelder ofrene i Jugoslavia, i Afghanistan, i Libya. Nato var også et springbrett for samarbeid og tragedie i Irak, og er det i Syria som det siste i rekken.[10] Menneskene i Irak, de fleste barn, led en overdødelighet på et ukjent antall ganger 100 000 – i mangel av nødvendig medisinsk hjelp på grunn av ‘food for oil’-sanksjonene.[11] Hvor mange mennesker som er drept av våre kriger i Afghanistan, Irak og Libya, er ukjent – delvis fordi vi har liten interesse av å telle og delvis fordi de nasjonale spesialstyrkene som vi har trent opp, ikke oppgir tall.[12] Og dersom de drepte telles, telles de som stridende så lenge de er menn under en viss alder.[13] Antall massakrerte sivile på flukt og soldater på retrett mot Iraks grenser i starten på Gulfkrig-II ble ikke telt.[14] Antall drepte flyktninger og fremmedarbeidere i Libya forblir antagelser. Bakkestyrkene fikk luftstøtte til tross for at Nato-statene visste fra dag én at bakkestyrkene drepte mørkhudede for fote.[15] Krigen ble den sedvanlige tragedien: titusener på titusener drepte under krigen og en destabilisert stat etter krigen. Dette gjelder for alle krigene til USA. Alltid flere drepte. Alltid destabilisert stat.[16] Dette vil også gjelde for neste krig. Norges og våre alliertes ledende militære posisjon og tilnærmet fravær av gjengjeldelse gjør at tilbakemeldingene på vår maktmisbruk fortapes. Uten å måtte forholde oss til følgene av våre kriger fortsetter maktmisbruken. Tragediene av norsk sikkerhetspolitikk er så fremmede for oss at vi som nasjon ikke føler på dem. Menneskene vi og våre allierte dreper, lemlester og torturerer. Menneskene uten ansikt. De som ikke når våre medier. Familien i Afghanistan som ble sprengt i filler i sitt hjem av dronebombing, basert på mistanke om at det bodde en motstandsmann i